Gruvdrift under ett fåtal år kan ge upphov till avfall som orsakar miljöproblem under många generationer framåt. Naturvårdsverket anser därför att det är viktigt att gruvavfall hanteras på ett sätt som är långsiktigt säkert.
Sverige har en lång historia som gruvnation. Med stigande metallpriser har intresset för gruvbrytning ökat och nya gruvor öppnas. I huvudsak utvinns järn, koppar, zink, bly, silver och guld. År 2009 var 13 gruvor i drift varav gruvan i Garpenberg är landets äldsta med gruvbrytning redan på 800-talet.
I en gruva bryts så kallade koncessionsmineral, vilka anges i minerallagen. I den gruppen ingår ett stort antal metaller och mineral, men också olja och diamant. Minerallagen och miljöbalken med förordningar reglerar undersökning och utvinning av koncessionsmineral. Undersökningstillstånd och tillstånd att utvinna mineral, bearbetningskoncession, ges enligt mineralförordningen av Bergsstaten.
Brytning av berg, naturgrus och andra jordarter för att nyttiggöra det uttagna materialet går under benämningen täktverksamhet och behandlas på en särskild sida.
Prospektering, arbetet med att leta mineral, behandlas inte på denna sida. En vägledning för prospektering i skyddade områden har tagits fram av Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) i samråd med Naturvårdsverket. Den finns tillgänglig på SGU:s webbplats. Vi hänvisar till Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) när det gäller frågor om strålning vid bland annat uranprospektering.
Miljöprövning av gruvor
Miljöprövning av gruvor görs idag enligt miljöbalken. Gruvverksamhet är en tillståndspliktig miljöfarlig verksamhet enligt bilagan till förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. I den förordningen anges även vem som prövar om verksamheten uppfyller miljöbalkens krav och ger tillstånd till den miljöfarliga verksamheten. Det är miljödomstolarna som ger tillstånd till gruvverksamhet, förutom för provbrytning, där länsstyrelsen ger tillstånd.
En väsentlig del av tillståndsprövningen handlar om hantering och deponering av avfall från gruvverksamheten. Ett EG-direktiv om hantering av avfall från utvinningsindustrin trädde i kraft 1 maj 2006. Med utvinningsavfall menas avfall från såväl gruvor som från täkter. Direktivet genomfördes i svensk lagstiftning den 1 september 2008 genom utvinningsavfallsförordningen (SFS 2008:722). Denna förordning ska tillämpas i stället för deponeringsförordningen när det gäller utvinningsavfall. Mer om denna lagstiftning finns på en särskild sida som är gemensam för gruvor och täkter.
Naturvårdsverkets roll i miljöprövningen av gruvor
Miljödomstolarna fattar beslut om tillstånd enligt miljöbalken till gruvverksamhet. Innan domstolen fattar beslutet skickar den ansökan på remiss till bland annat Naturvårdsverket. Vi deltar vid prövningen av ett antal mål/ärenden om gruvor per år. Urvalet av mål/ärenden grundar sig som regel på att det antingen gäller en verksamhet med stor miljöpåverkan eller en viktig principiell frågeställning. I vissa fall yttrar vi oss enbart av den anledning att domstolarna har begärt det. Vi ser även yttranden som ett sätt att ge vägledning. Här hittar du våra yttranden och i vissa fall även domar i några principiella ärenden om gruvor.
Gruvavfall som inte tål luft
De stora miljöproblemen från gruvavfall i Sverige kommer från avfall som innehåller metaller tillsammans med svavel i form av sulfidmineral. De metaller som kan vara bundna i sulfider är arsenik, bly, kadmium, koppar, zink med flera. När sulfiderna kommer i kontakt med luft oxideras de till svavelsyra och metallerna frigörs och blir mer tillgängliga. Finns inte tillräckligt med andra mineral som kan neutralisera syran så bildas surt och metallhaltigt lakvatten. Men ett metallhaltigt lakvatten kan även i vissa fall bildas trots att lakvattnet inte är surt. En mark som är förorenad av sådant gruvavfall kan påverka såväl växter, djur och olika markorganismer som människor negativt. Och när lakvattnet når ett ytvatten kan de ökade metallhalterna ge negativa effekter för såväl fisk som andra organismer.
Det kan ta olika lång tid för surt och metallhatigt lakvatten att bildas i olika avfall, men det är viktigt att avfallet hanteras så att denna process inte sätts igång. Därför behöver dessa avfall hindras från att komma i kontakt med luft. Det är vanligt att använda en barriär av ett vattenmättat material, oftast jordmaterial, över avfallet för att minimera kontakten med luft. Detta material skyddas oftast i sin tur av jord eller vatten.
Bästa tillgängliga teknik för hantering av gruvavfall
I EU:s referensdokument för bästa tillgängliga teknik, BREF-dokument, för hantering av avfall från gruvindustrin finns en genomgång av olika tekniker som används för att hantera gruvavfall och en värdering av vad som anses vara bästa tillgängliga teknik. I avsnitt 5.2 i BREF-dokumentet anges att bästa tillgängliga teknik för efterbehandling av potentiellt syrabildande gruvavfall är i första hand att förhindra att surt lakvatten uppkommer. Om inte det går ska inverkan av uppkommet surt vatten hållas under kontroll eller lakvattnet behandlas innan det släpps ut till mottagande yt- eller grundvatten. Sammanfattningen av BREF-dokumentet finns översatt till svenska, medan dokumentet i helhet endast finns på engelska.
- Svensk sammanfattning av BREF-dokument om hantering av avfall från gruvindustrin (kommer i augusti)
Europeiska IPPC byråns webbplats
Miljöeffekter av uranbrytning
I Sverige förekommer inte någon utvinning av mineraltillgångar av uran. Men Naturvårdsverket får ändå frågor om uranbrytning och hur det kan påverka miljön. För att få insikt i frågan har vi låtit göra en orienterande litteraturstudie om uranutvinning. Litteraturstudien fokuserar på olika typer av miljöproblem som rapporteras från uranbrytning och beskriver ett antal fallstudier från olika delar av världen om efterbehandling av rester från utvinning av uran. Den innehåller även en översiktlig beskrivning av hur uran förekommer, dess kemiska egenskaper och hur det kan spridas i miljön.
En slutsats från studien är att även uranmineral, i likhet med sulfidmineral, förändras vid kontakten med luft, men på ett något annorlunda sätt. Förändringen medför också att uranet blir mer lättrörligt i vatten. Men uranmineral finns även ofta tillsammans med sulfidmineral. Många av de efterbehandlingsprinciper som har tagits fram för hanteringen av gruvavfall som innehåller sulfider används därför även vid hantering av avfall från uranbrytning.
Efterbehandling av gruvavfall
Kostnaderna för att efterbehandla gamla gruvområden och gruvavfall beräknades 2008 till 2-3 miljarder kronor, varav en stor del kommer att behöva bekostas av staten. Länsstyrelserna inventerar förorenade områden och 2009 har omkring 1700 områden med gruvor eller gruvavfall identifierats som potentiellt förorenade, men ännu inte riskbedömda. Av dessa områden har cirka 50 bedömts kunna ha mycket stor risk för hälsa och miljö (riskklass 1) och cirka 210 bedömts kunna ha stor risk för hälsa och miljö (riskklass 2). Av länsstyrelsernas mest prioriterade förorenade områden i landet (10 per län) är 20 områden gruvområde eller gruvavfall.
Exempel på efterbehandling av gruvavfall
Faluprojektet
Regeringen beslöt 1987 att tillsätta Dalälvsdelegationen med uppdrag att utarbeta ett åtgärdsprogram för att rena Dalälven. Det omfattade bland annat tungmetaller. Älven tillförde mer tungmetaller till Bottenhavet än någon annan älv och metallerna kom huvudsakligen från upplag av gruvavfall. Gruvavfallet i Falun visade sig vara den helt dominerande källan till utsläpp av tungmetaller till Dalälven. Faluprojektet blev en följd av delegationens arbete och det avtal om efterbehandling av gruvavfall i Falun som träffades mellan Stora Kopparbergs Bergslags AB och tillsynsmyndigheterna.
Under en femtonårsperiod har åtgärder genomförts på de tre områden i Falun som dominerade metalläckagen. Åtgärderna inom Faluprojektet har nu genomförts och har slutrapporteras i en sammanfattande slutrapport och fem delrapporter.
Faluprojektet
Saxbergsprojektet
Saxbergsgruvan i Ludvika kommun startade i slutet av 1800-talet och drevs fram till 1988, då malmen var slut. Det man bröt var främst zink och bly av hög halt. 1990 kom Boliden Mineral AB och Naturvårdsverket överens om att genomföra ett gemensamt efterbehandlingsprojekt av sandmagasinen, industriområdet vid gruvan och det förorenade området nere i Saxdalen. Projektet pågick under fyra år och processen och resultaten finns beskrivna i en rapport från projektledningsgruppen.
Kontakt:
ann-marie.fallman@naturvardsverket.se
anne.wynne@naturvardsverket.se