Uppemot en fjärdedel av Sveriges ursprungliga våtmarker har försvunnit genom utdikning och uppodling. Även en stor del av de våtmarker som finns kvar är starkt påverkade av mänsklig verksamhet. Många växter och djur är beroende av våtmarker. Sjutton procent av våra rödlistade arter förekommer här.
Utdikning i skogsbruket står för drygt hälften av den försvunna våtmarksarealen och ytterligare närmare 40 procent beror på sjösänkningar som har förvandlat våtmarker till jordbruksmark. Störst andel har gått förlorad i slättlandskapen i södra Sverige. I Skåne och Mälardalen finns bara omkring en tiondel kvar av den ursprungliga våtmarksarealen. En relativt liten del av våtmarkerna har försvunnit på grund av torvbrytning, men framför allt i Jönköpings och Västra Götalands län är torvtäkter vanliga.
Trots att så stor andel har försvunnit är Sverige fortfarande ett av världens våtmarksrikaste länder. De största våtmarksområdena finns i Norrlands skogsbygder.
Människans ingrepp fortsätter
Men även merparten av de våtmarker som finns kvar är i varierande grad påverkade av mänskliga ingrepp, främst i form av dikningar för att vinna jordbruksmark eller öka skogsproduktionen. I Syd- och Mellansverige finns på flera håll också spår efter äldre torvbrytning.
Flera värdefulla våtmarker är dessutom utsatta för exploateringstryck i samband med att tätorter byggs ut eller nya vägar, järnvägar och flygplatser anläggs.
Våtmarkerna har en viktig roll för den biologiska mångfalden. Många växter och djur är beroende av denna biotop. Sjutton procent av våra hotade arter förekommer på myrmarker eller sötvattenstränder.
Den biologiska mångfalden förändras
När våtmarkernas hydrologi förändras och våtmarkerna växer igen drabbas de djur och växter som lever där. Dikade myrar som växer igen är ett stort problem för många fågelarter och för de växter och småkryp som trängs undan. Växtnäring som frigörs vid skogsbruksåtgärder på omgivande mark kan också leda till att våtmarker växer igen. I vissa regioner bidrar även nedfallet av kväveföreningar till förändrad växtlighet.
Men även minskat utnyttjande av våtmarkerna är ett hot mot den biologiska mångfalden. Våtmarker som är beroende av att slås och betas har vuxit igen under 1900-talet sedan hävden upphörde.
I våtmarksinventeringen (VMI) bedömdes varje våtmarksobjekt med avseende på hydrologisk påverkan och störningsgrad. Diagrammet visar länsvisa andelar av helt orörda respektive förstörda våtmarker. Resultaten per län speglar både de faktiska förhållandena och skillnaderna i hur inventeringarna har utförts. I flera län har VMI genomförts med stöd av flygbilder från 1970- och 1980-talen. Förändringar kan ha skett sedan dess. Man bör även ha i åtanke att VMI täcker endast områden identifierade som våtmark. Det speglar således inte hur mycket av de ursprungliga våtmarksmiljöerna som försvunnit. Källa: VMI-databasen, juni 2005.
Sök information om Våtmarksinventeringen på Miljödataportalen