Mellan perioderna 1989–1991 och 2005–2007 minskade nedfallet av svavel över Sverige med 61 procent. Nedfallet av kväve, som också bidrar till försurningen, minskade med 23 procent. Men för att stoppa försurningen krävs att utsläppen minskar ännu mer.
Luftföroreningar färdas med vindarna tio- eller hundratals mil från utsläppskällan innan de faller ned till marken som regn, snö eller torrt nedfall. Nästan allt försurande nedfall i Sverige kommer från Centraleuropa och Brittiska öarna. Det kraftigaste sura nedfallet i Sverige drabbar därför de nederbördsrika delarna av västra Götaland.
Utsläppen av svavel är den viktigaste källan till försurningen. Utsläppen uppstår vid förbränning av olja och kol vid transporter, energiproduktion och industriell verksamhet.
Delmålet för utsläpp av svaveldioxid till luft inom miljökvalitetsmålet Bara
naturlig försurning har redan nåtts. "Totala utsläpp" inkluderar inte utsläppen
från internationell sjöfart. Källa: Naturvårdsverket.Utsläpp av kväve sker vid all förbränning. Den största källan är vägtrafiken som står för nästan hälften av kväveutsläppen i luften. Andra stora källor är förbränningsanläggningar, arbetsmaskiner och sjöfart.
Utsläppen av kväveoxider till luft måste ned till 148 000 ton innan delmålet inom miljökvalitetsmålet Bara naturlig försurning (och Ingen övergödning) nås. "Totala utsläpp" inkluderar inte utsläppen från internationell sjöfart. Källa: Naturvårdsverket.
En stor del av det sura nedfallet som drabbar Sverige kommer från internationell sjöfart, som använder oljor med mycket hög svavelhalt och har dålig kväverening.