Den avtagande försurningen av svenska sjöar, vattendrag och skogsmarker är ett bra exempel på att internationella avtal och målmedvetet miljöarbete får positiva effekter. Mellan perioderna 1989–1991 och 2005–2007 minskade nedfallet av svavel över Sverige med 61 procent. Nedfallet av kväve, som också bidrar till försurningen, minskade med 23 procent.
Trots att försurningen i Sverige har minskat bedöms sjöar, vattendrag och skogsmark fortfarande vara försurade på grund av människans olika verksamheter. Det som förorsakar försurningen är utsläpp från transporter, energianläggningar, industri och jordbruk.
Svaveldioxid, kväveoxider och ammoniak är de ämnen som har störst betydelse för försurningen. Skogsmarken kan även försuras genom själva skogsbruket – alltså inte bara genom nedfallet av försurande luftföroreningar.
Vindar transporterar föroreningarna
Den största delen av de försurande ämnen som faller ner över Sverige har förts hit med vindarna från andra länder. Det finns internationella avtal som behandlar just problemet med att luftföroreningar inte känner några nationella gränser. Ett är det så kallade Göteborgsprotokollet, och ett annat är EU:s takdirektiv. Båda dessa bidrar till att minska utsläppen av försurande ämnen.
Försurningen har flera skadliga effekter
Försurningen har effekter på växter och djur, främst i sjöar och vattendrag. Försurande ämnen i nederbörd, luft, vatten och mark gör att material vittrar snabbare. Därigenom skadas till exempel byggnader och även föremål som är kulturhistoriskt värdefulla som statyer och utsmyckningar på byggnader. I mark påverkas rörledningar och fornlämningar. Också människans hälsa kan påverkas, till exempel av dricksvatten från försurade brunnar.